När min pappa dog för fyra år sen sörjde jag honom inte. Och till denna dag har jag inte saknat honom ett endast ögonblick sen dess, inte en sekund.

Pappa var en komplicerad person. Han såg bra ut, var charmig när han ville, begåvad, kreativ och hyfsat framgångsrik inom sitt område.

Han hade också en känslomässig skada och trots den fina lyhördheten han hade och använde sig av i sitt skapande, var han en känslomässig analfabet och fullständig oförmögen att leva sig in i andra människors utgångspunkt, perspektiv och känslor. Han var så korkad på det området och kunde säga saker som var så otroligt dumma att “klockorna stannade” – men det var inte bara orden, utan undertonen som skapade mest problem för mig när jag växte upp. I vår kommunikation var han ofta irriterad, sarkastisk och insinuant – och jag kände mig mest som en icke önskvärd och klumpig idiot.

Det hjälpte inte till att han försvann ur mitt liv redan när jag bara var ett halvår och sedan kom och gick med oregelbundna mellanrum resten av min barndom – att jag aldrig kunde veta när han skulle komma och när han skulle gå.

Jag längtade efter honom så jag gick sönder och jag minns fortfarande hur jag vid någon tidpunkt i tre-fyraårsåldern började stänga av för att slippa känna – lika lite orkade jag känna glädjen när han dök upp som smärtan när han gick.

Mina föräldrar skilde sig och jag bodde några år hos pappa i mina tidiga tonår och jag minns de åren som mer eller mindre ett ständigt tassande på tå, för att inte vara i vägen, för att inte vara till besvär, för att inte väcka hans uppmärksamhet och riskera att få en känga. Han var aldrig fysiskt aggressiv och ändå betedde jag mig som om jag kunde åka på storstryk när som helst när jag hade honom i närheten. Jag fick allt mer ont i magen och när jag var sexton flyttade jag hemifrån, flydde. Hur spänd jag hade varit förstod jag inte förrän då, när jag äntligen kunde andas ut.

När jag var nitton började jag i min första terapi och under livets gång sen dess har jag gett mig i kast med många olika former av terapier, behandlingar och lösningar för att bli hel – men den resan och vad den tog mig ut på för vägar är en annan historia.

Det jag vill berätta med det här inlägget är var jag landat. Jag vill berätta att när pappa dog, var jag färdig med honom sen många år. Det fanns ingenting som inte var sagt, det fanns ingenting kvar att bearbeta, det fanns ingen sorg eller saknad eller längtan kvar – jag var försonad med mitt öde med honom, allt var avklarat, uppklarat – färdigt.

Jag träffade honom några månader innan han gick bort, han hade fått en diagnos och förloppet skulle gå snabbt. Jag visste att det var sista gången vi sågs i livet och jag satt vid hans sängkant en stund då han skulle sova middag. Vi småpratade lite och jag frågade om det var någonting han ville säga. Han tog upp att han “kanske inte alltid varit en så bra pappa” – något han sagt ibland i svaga ögonblick.

Jag höll hans hand och kunde svara honom att allt var förlåtet, att jag visste att han gjort så gott han kunnat och att han vad mig anbelangade var förlåten. Jag kunde säga att jag inte höll någonting mot honom – och att jag älskade honom.

Och det var sant, jag älskade min far på ett fullkomligt osentimentalt, opersonligt sätt – att älska är inte nödvändigtvis en känsla utan att vilja väl, en intention och en gåva – och den kunde jag ge honom nu, utan förbehåll.

Jag minns hur jag konstaterade för mig själv att jag verkligen menade vad jag sa, samtidigt som jag i ett hörn av mitt medvetande liksom förväntade mig att det skulle vara svårt, göra ont, hugga till, bli känslosamt, nu såhär i sista ögonblicket – men ingenting hände. Jag var lugn. Jag hade sinnesro. Jag var hel. Jag var färdig med honom.

Jag pratade med honom i telefon timmen innan han gick bort. Vi bodde på långt avstånd och enligt mina syskon var han orolig och ångestladdad och han kunde inte längre meddela sig. Min syster höll luren och jag kunde höra hans rossliga andetag. Jag pratade till honom, jag berättade att det fanns änglar i rummet som skulle ta honom nu, att han kunde släppa taget och inte behövde vara rädd. Och igen kunde jag säga att jag älskade honom.

Någon timme senare ringde min syster. Pappa hade somnat in, lugnt och stilla.

Ett par dagar senare när jag satt på verandan kände jag plötsligt som en tryckvåg av värme, som omslöt och uppfyllde mig – och all den kärlek som pappa aldrig kunnat förmedla, som jag aldrig känt med honom och han förmodligen heller aldrig kunnat känna själv, var som förlöst i universum, utan hinder och blockeringar flödade den runt och genom mig som en varm och kärleksfull omfamning. Jag kommer inte ihåg om jag grät en tår, men om jag gjorde det var det inte av sorg, utan av glädje, frid och visshet.

Pappa trodde inte på liv efter döden. Du får väl se, hade jag sagt vid något tillfälle, eftersom jag var övertygad och nu förstod jag att han också var det. Det var hans sista hälsning till mig, en vink från andra sidan.

Men sörjt eller saknat honom sen dess, det har jag inte gjort. Under hela min barndom, uppväxt och som ung vuxen har jag sörjt och saknat, längtat och längtat. Tillslut, efter år av slit och bök och stök blev jag färdig. Försonad. Försonad med att jag hade den pappa jag hade och att jag inte kunde bli liten igen. Införstådd med att det som hade varit hade varit och inte kunde göras ogjort, men att det var upp till mig hur jag ville fortsätta.

Jag kommer fortfarande ihåg ögonblicket när insikten drabbade mig och jag insåg att det var upp till mig om jag ville låta mig bestämmas av det som hade varit eller skapa mig ett liv i frihet från harm, sorg och bitterhet. Jag hade blivit sårad, men jag kunde också läka och bli hel – mitt liv och min framtid var mitt ansvar.

Jag var aldrig pappas flicka, hans lilla prinsessa. Jag vet inte vad det är att som barn och ung kvinna uppleva sig älskad av en far. Det har gjort ont och varit svårt, men med tiden har jag inte bara försonat mig, både på den punkten och alla andra utan också med insikten att också min pappa en gång varit barn och att även om det på pappret är en mänsklig rättighet att alla barn ska ha en tillräckligt bra barndom, är det långt ifrån samma sak i praktiken.

Vid en första anblick är livet inte alltid “rättvist”. Att det skulle vara det är en tanke som bara skapar onödigt lidande. På djupet dock och på det metafysiska planet, är det en annan historia och det är mot den man kan sträcka sig och finna kraft i, om man har haft det svårt med de yttre omständigheterna i livet. Att förstå mig själv och mitt liv ur ett andligt och högre perspektiv har tillsammans med det inre arbetet varit avgörande för att tillslut känna mig hel och försonad.

Att inte ha en fungerande pappa är ingenting unikt utan ett öde jag delar med många. Det betyder inte att det inte är hårt för en liten flicka eller pojke att växa upp utan en känslomässigt tillgänglig och kärleksfull far, men vi kan inte hålla våra föräldrar skyldiga för att de varit otillräckliga och gjort så gott de har kunnat utifrån sina premisser. Någon gång på vägen är det dags att växa upp oavsett vad vi fått för start. Inte för att vi måste utan för att det är det mest kärleksfulla vi kan göra – både för oss själva och våra föräldrar.